Usch. Kan inte koncentrera mig på något annat. Förlossningskrisen är ett faktum. Min första förlossning kan jag knappt prata om. Dels pga traumatiskt men också typ integritetskränkande för den lilla bebisen som vi väntade. Hon var värd mer. Vi höll på alldeles för länge. Utan närvarande personal. Jag var för sjuk. Vi var rädda. Och mitt upp i allt det skulle vi ju välkomna vår dotter?! Detta var stunden jag väntat på hela livet. Och den togs ifrån mig för att jag var så vansinnigt rädd. Rädd för att jag inte visste hur barnet i magen mådde. Jag blev igångsatt pga icke existerande fosterrörelser. Redan där var min oro outhärdlig. Oron över min bebis. Jag gjorde allt. Jag visste inget. Ingen har tid att berätta för mig hur jag skulle föda mitt barn. Men jag försökte vara lyhörd, följde minsta vink. Kämpade. Jag hade förtroende för barnmorskorna. Men de hann inte. Dagarna efter påpekade jag symptom hos min bebis som indikerade på att något var fel. Inget av detta följdes upp. Dessa symptom eskalerade under kommande månad och skapade djupa trauman hos mig. Tänk om det kunde ha uppmärksammats redan på BB? Om någon hade haft tid och frågat mer. Tänk vad det hade förändrat saker. Vår första tid. Det känns overkligt att ens behöva kriga för förlossningsvården. För barnmorskorna. För mammorna och för bebisarna. När vi krigar blottar vi att vi inte inte prioriteras. Och det är så jävla ovärdigt.
