En helg jag tror många går lite längre in än vanligt. Aktivt anstränger sig för att minnas. Personer som funnits men som inte finns längre. Detaljer och samtal. Dofter och skratt. En sorglig men vacker högtid. Men kanske framförallt är den viktig? För att sorg inte ska ligga och pyra. Eller för att ens sorg behöver bekräftas, och delas. För min del finns det liksom som olika sorger. De är svåra att lokalisera och sätta ord på men ungefär så här. Den stillsamma, den stridslystna och den konstanta. Även om jag saknar mina morföräldrar så att det gör ont ibland. Så hade de ett långt liv. Ett lyckligt liv. Det är någonting att landa i. Att hålla fast vid. På nåt sätt ligger inte sorgen då i "att" dom dog. Utan mer i att de inte finns med oss längre. Att dom är saknade. Mitt ex togs ifrån oss på ett vidrigt sätt. Han var ung. Jag sörjer att han inte fick uppleva det jag gör nu. En egen familj, med barn. Jag sörjer vårt sista samtal. Jag sörjer att hans mamma tvingas leva med sorgen och tragedin. Det är liksom ett mörker som inte kan bli ljust om ni förstår. På ett mer egoistiskt plan kan jag sörja att jag nu är ensam om mina och våra minnen. Han var mitt stora vittne till perioden när jag var typ 17-25. Allt det som jag upplevde de åren -finns det? Ni som har någon som ni förlorat. Känner ni att helger som dessa blir tyngre? Eller finns det andra dagar som i sådant fall är mer förknippade med personen eller er sorg?
